ÄLSKADE ÄNGEL

2 november, 2016|Posted in: Vardagsbabbel

Först och främst vill jag bara säga tack till alla värmande och snälla ord vi fått sedan Hjalmar lämnade oss, det känns fint att så många faktiskt verkar bry sig. Den lilla själen berörde så många mer än oss, med sin personlighet och historia. Det var ödet som gav honom ett liv men det var också det som tog det. Jag försöker se det som att han egentligen redan levde på övertid och faktiskt fick flera fina år. Lättare sagt än gjort.

Jag stod och lagade mat när Ted ringde mig i måndags kväll, han var ute och gick med Kima och jag fick genast ont i magen, jag förstod ju att någonting hänt eftersom att han annars inte skulle ringa under den tiden, men jag trodde aldrig han skulle komma med det beskedet. Det som alltså har hänt är att Ted och Kima går ut och går varpå Hjalmar då följer efter (som vanligt), men varken Kima eller Ted märker detta. Dels för att det var mörkt ute och dels för att han alltid höll sig på lagom avstånd bakom. Dessutom var Hjalmar redan utomhus så han slöt förmodligen upp någonstans efter vägen. Glada i hågen går dom och vid stora vägen så vänder dom, varpå Kima börjar bete sig konstigt, och dra åt andra hållet, mot vägen, och sedan smäller det. Om hon kände det på sig, såg honom, vi vet inte. Men någonting var det. Ted sprang såklart fram för att då upptäcka att det var just vår lilla ängel som mist livet. Att den jävla föraren heller inte har mage att stanna orkar jag inte ens kommentera, det är bara sådan brist på respekt.

Han dog för att han var just som han var, inte riktigt som alla andra. Jag förstår inte vad han skulle ut i vägen och göra, men det får vi heller aldrig svar på. Nu ligger han begraven på vår tomt och förhoppningsvis har han det bra där han är. Men saknaden är enorm. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera på detta sätt efter ett husdjurs bortgång, det känns som om jag mist en bästa vän. Vilket han ju faktiskt också var. Trots två andra fantastiska fyrbenta själar här hemma så är det ändå SÅ tomt. Han var som en skugga, han saknas i varje situation. Jag har mist husdjur tidigare, och självklart varit enorm ledsen även då, men detta är på en helt annan nivå. Fyfan säger jag bara. Att ha honom liggandes i knät kändes så sjukt. Han fanns ju där, men ändå inte. Borta.

Jag har faktiskt inte mer ord. Det känns bara så orättvist, varför, varför, varför…


Leave a Reply


You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*