#VIKTIGT

30 april, 2016|Posted in: Vardagsbabbel

Jag lyssnade på en podcast idag på jobbet, och fastande vid en mening som Per Holknekt myntade.

”Tänk på att det som du ser som ett nederlag idag kan visa sig vara en av de största framgångarna i ditt liv i framtiden”.

Så jävla bra. Vilken inspirerande människa. Jag hamnade i relation till mitt eget liv, händelser och känslor som jag bär eller har burit på. Direkt så fick jag tankar kring allt jag dealat och till viss del dealar med, ångest i alla dess former. Jag har alltid känt det som ett sådant fruktansvärt nederlag när jag haft sämre perioder eller liksom fastnat i ångestnätet och fått lov att vika ner mig. Men vet ni, det är inget nederlag. Inte alls. Det är kanske det som jag lärt mig allra mest av i livet so far. En sån jävla viktig lektion i livet. En lektion som jag faktiskt inte skulle vilja vara utan. Jag har lärt mig så mycket på vägen, redan. Jag är 22 år gammal och jag känner att jag vuxit som människa i rekordfart de senaste 4 åren sen detta drabbade mig. Jag ser faktiskt lite annorlunda på livet idag, jag värderar saker annorlunda, jag har en bättre förmåga att möta människor och jag har fått ett mognare tankesätt. Jag har alltid varit en person med rätt taskig både självkänsla och självförtroende, men efter dessa fyra år så är båda två bättre än någonsin, om än långt ifrån bra. Många tror nog att det är tvärtom men absolut inte, detta har verkligen stärkt min tro på mig själv. Jag är tryggare i mina åsikter och jag kan stå för vad jag tycker och andras åsikter har inte längre lika stark negativ effekt på mig. Det kommer inte riktigt lika långt inpå skinnet längre.

Samtidigt som jag faktiskt är ”tacksam” för vad detta har medfört för positiva bieffekter i mitt liv så kan jag också bli helt tokig på samhället och återigen, den okunskap som råder. Hur jävla svårt kan det vara, på riktigt, det är 2016. Vet ni att det idag klassas som en folksjukdom och att det är lika vanligt att drabbas av ångest som att bli förkyld?! Förstår ni då vidden av detta? Men fortfarande idag så är detta med på tabulistan. Åh, det gör mig tokig. I början när jag drabbades av detta så ville jag inte berätta för någon, just av den anledning. Dessutom visste jag inte ens vad ångest var från början och panikångest var ett ord jag nog aldrig hade hört. Men jag visste vad både typ 1 och 2 diabetes innebär… Det kändes som att det bara var jag, det kändes som att det var mig det var fel på och jag skämdes över det. Hemskt. Idag har jag inga som helst problem att prata om det, nästan så att jag ibland vill ta upp det så jag kan upplysa folk. För det verkar uppenbarligen behövas. Ingen ska behöva skämmas. Men tyvärr så får man gärna den där blicken. Den där blicken som säger mer än tusen ord och som man vet är så fruktansvärt dömande. Dömande på grund av okunskap.

Att folk inte förstår, det är inget konstigt, för det gör man inte. Men man måste acceptera faktum. Man kan må väldigt bra, men fortfarande lida av ångest eller panikångest. Det är SÅ vanligt och det är dags att sluta sopa detta under mattan, snälla. Jag kan inte för min vildaste fantasi förstå varför detta är så tabubelagt fortfarande idag? Om vi kan ta upp detta till ytan så kanske vi kan sluta se det som någonting dåligt, någonting udda och någonting konstigt. För det är precis tvärt om.

Dessutom, vad gäller mig, så har det även blivit fel åt andra hållet. Det är som att det finns två läger. Ett där man bara tycker att man borde rycka upp sig, vilket är så inkompetent att det är sorgligt, läs på, snälla ni. För er egen skull, för med tanke på hur vanligt det är idag kommer ni förmodligen få äta upp era egna ord när ni själva hamnat i ångestspiralen. Sen finns det ett annat, som istället drar på stora trumman och tycker synd om och särbehandlar. Och vet ni vad, på grund av samhällets normer kring detta så har man redan satt den stämpeln på sig själv, att man är udda, konstigt, sjuk i huvudet och en särbehandling på det bekräftar bara ens utanförskap. Jag vet att man kanske menar väl, men det får en motvänd effekt. Man vill bara bli behandlad precis som vanligt, men med en viss respekt för att man kanske inte alltid är på topp. Som alla människor. Om vi hade mer kunskap om detta så skulle man också kunna bemöta människor på ett bättre sätt och slippa alla dessa missförstånd som bara skapar ännu djupare sprickor.

Sen säger jag inte att det är lätt, för då vore jag direkt dum i huvudet. Det är svårt både för den som drabbas och den som står på sidan, men vi måste faktiskt göra någonting åt detta nu. Jag vill inte att mina framtida barn ska växa upp i den miljön. Jag tänker ta mitt ansvar att lyfta detta ämne så gott jag kan, diskutera, upplysa och hjälpa. Mer kan jag inte göra. Men jag önskar och hoppas att fler kan ta lite ansvar. Jag känner mig nästan skyldig att skriva det jag vet, det jag varit med om och dela med mig av den kunskap jag fått kring ämnet eftersom ingen annan gör det. Kan det hjälpa en enda människa så är jag nöjd. Då har jag gjort nytta.

Var snälla mot varandra!
Puss i påsk!

Edit: Vill bara tillägga att jag för tillfället mår väldigt bra och har en god kontroll över min ångest. Skulle den vilja hälsa på någon dag så är den faktiskt till och med välkommen. Den är en del av mig och så länge jag inte är rädd för den utan istället välkomnar den så stör den mig inte alls.

1 Comment

  1. En person
    30 april, 2016

    Leave a Reply

    Du nådde ut till mig. Jag har gått igenom samma problem, samma sjukdom, samma storm och samma motgångar.

    Jag har haft dessa problem i två år men det är förmodligen mer än så men det var för två år sedan som dessa problem verkligen tog över mitt liv. Men jag har långsamt återhämtat mig och tagit kontroll över mitt liv och psyke igen.

    En av de saker som hjälpt mig mest är att se på misstag och motgångar som de största lärodomarna man kan få. Att veta att man inte var ensam var också en av de bästa sakerna som fanns för mig.

    Att det fanns personer där ute som hade samma problem som mig och tillsammans så kunde vi hjälpa varandra att ta steg mot ett bättre liv.

    I början så var ångesten som kvicksand för mig, det fanns inget jag kunde göra, alla försök att kämpa emot gjorde att jag sjönk djupare. Men dessa tankar går över och det gör dem alltid hur hopplöst det än känns.

    Det är såna tankar jag får idag när jag tittar tillbaka på hur mitt tankesätt var, att alla dessa frågor i mitt huvud som gav mig ångest hade svar och att jag frenetiskt letade efter dessa svar. Men hur ofta jag än fann dem så hjälpte det inte. Att ge svar till dessa frågor var lika bra som att hälla bensin på en eld, det hjälper inte. Låt elden slockna av sig själv.

    Men jag sätter inte mig själv i dessa situationer längre, när elden tänds så låter jag den slockna, detta var inget som var lätt för mig i början men det är en egenskap som man får till slut och jag hoppas du har den också.

    Men det är inte bara att sitta stilla och låtsas om ingenting, när jag får ångest så gör jag något jag tycker om, spelar, går ut och går, lyssnar på musik, läser. Ja, vad som helst egentligen. Men det sista man ska göra är att gå in i sitt huvud och låta sig sjunka ner med tankarna.

    Motion är också väldigt bra för psyket och det jag har märkt på senare tid, den förr-förra vintern så rörde jag inte mycket på mig och det märktes, jag hade mer ångest än någonsin och mådde riktigt dåligt. Men denna vinter bestämde jag mig för att det inte får hända igen så jag har rört mig och mår nu bättre än på länge.

    Ångest är en folksjukdom och därför ska folk veta så mycket de kan om det, jag har märkt inte minst på mina kompisar att de inte vet vad jag har gått igenom
    ”Sluta tänk på det”
    ”Äsch det är väl inget, alla är vi oroliga ibland”
    ”Varför slutar du bara inte oroa dig?”

    Dessa saker har jag hört ofta men de vet bättre nu mycket tack vare att jag berättat för dem om vad jag och såna som mig går igenom dag in och dag ut.

    Men vet att du inte är ensam, rör på dig och öva på ”mindfulness” så kommer du må bättre, även fast du verkar må bättre nu! Vilket är starkt gjort!

    Jag är säker på att när vi blir äldre så kommer folk att förstå att det finns sjukdomar som inte syns på termometrar eller på hur någon ser ut.

    Du och jag och många andra har växt som personer av detta och det är upp till oss att inspirera och motivera andra, som du har inspirerat mig genom ditt inlägg.

    Men nu har jag skrivit nog tycker jag. Det känns skönt att det finns någon från närområdet som har samma problem som en själv.

    Att låta en mental sjukdom vända upp och ner på sitt liv är inte ett val men att ta kontroll över sitt liv och hjälpa andra göra det är det.

Leave a Reply


You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*