JAG ÄR BARA MÄNNISKA

2 september, 2015|Posted in: Vardagsbabbel

Tårarna rinner, och vet ni vad? Den här gången låter jag dom rinna. Jag låter dom rinna för alla gånger jag hållit dom inne den senaste perioden. Jag låter dom rinna för att jag inte längre orkar låtsas. Jag låter dom rinna, för att jag är ledsen. Så fruktansvärt ledsen.

Jag väljer, återigen att öppna mig kring detta ämne, men denna gången betydligt mer sårbart än innan då jag är mitt uppe i det, istället för att ha det i ryggsäcken. Ni får ta det för vad det är, men låt gärna bli att yttra er om ni inte har något snällt att säga, för just nu behöver jag bara snällt.

Jag står inför ett helt nytt liv. Jag har tagit ett beslut, ett beslut som för mig just nu mer eller mindre förändrar hela mitt liv. Och trots att jag tagit beslutet själv så är det absolut det svåraste valet jag någonsin gjort i hela mitt liv och det ligger så enormt mycket känslor bakom att ord inte räcker till. Jag kommer inom en snar framtid leva ett liv utan hästar. Ett liv utan det fantastiska som förgyllt mitt liv så länge jag kan minnas. Men ett beslut som är nödvändigt för att få ihop det kommande livet med allt vad husköp, pluggande(?) eller gud vet vad som står bakom hörnet, innebär. Fast ett liv utan hästar är inte riktigt rätt, för jag kommer via andra fantastiska människor hålla liv i hästådran, för den lever vidare, men utan en egen krabat. Mitt liv har liksom äntrat en annan fas, möjligen utan att jag riktigt själv var beredd. Det här beslutet rör upp så mycket känslor i mig att jag inte riktigt längre ser klart. Allt är mest än dimma. Vem är jag över huvud taget?

Men vet ni vad jag blir mest arg över? Det är att jag inte låter mig själv ta det för vad det är, ett enormt stort, känslomässigt beslut som kommer vara jobbigt, och låta mig själv vara fine med det. Det är okej att vara fruktansvärt ledsen över detta. Det är okej att jag har förbannat mycket ångest just nu. Jag hatar mig själv för att jag dömer mig så hårt. Jag var så rädd för att ta detta beslut då det finns många människor i min närhet som jag var helt säker på, skulle döma mig för detta. Människor som lagt ner pengar, tid, engagemang, hjärta och själ i mig, min häst och allt som hör till. Istället är den personen som dömer mig hårdast av alla, jag själv. Detta ledde till att jag försummade min magkänsla och istället började lyssna på min hjärnas enormt konstiga tankesnurr kring detta och vad jag trodde att andra människor skulle tycka och tänka. Något som i sin tur ledde till en ny påhälsning av herr panikångest. Jag är så arg på mig själv att jag inte från början tog beslutet från hjärtat, tillät mig själv att känna den sorg det faktiskt är, och lät känslorna komma ut. Istället kämpade jag järnet för att hålla skenet uppe, trycka undan känslorna, inte inse faktum och istället låtsas att allt som av en händelse bara skulle lösa sig av sig självt. Att min otillfredsställda magkänsla skulle vandra tillbaka och att jag helt plötsligt skulle bli miljonär. Mm yeah right. Så jävla korkad som gick på den farsen. Istället skapade jag inget utrymme för känslorna och till slut skriker min kropp ut sin protest och alla känslorna kanaliseras ut i panikångest. Så dumt, och så korkat, men också så fruktansvärt jobbigt. Inte förrän den första attacken efter närmare ett år av uppehåll gjorde sig påmind fick jag den spark i röven jag behövde och tog tag i saken. Den verkliga saken.

Den verkliga saken är inte min ångest. Den är bara ett symptom av att någonting väldigt jobbigt sker i min livssituation just nu. Hade jag tagit beslutet på en gång, inte grubblat så mycket över vad andra ska tycka och tänka så hade det kanske inte behövt bli såhär. Men nu är vi här. Jag har gjort det tidigare, och jag kommer göra det igen, ta mig ur det. Förhoppningsvis faller jag inte alls lika hårt denna gång, och jag tror det återigen egentligen grundar sig i att jag bara är så ledsen. Att jag inte tillåter mig själv att få vara det. För så fort någonting jag gör inte är ”perfekt” eller som jag har byggt upp saken, så ser jag det som ett misslyckande. Just nu ställs allt på sin spets då min panikångest framförallt kanaliseras ut på mitt jobb, i vissa specifika situationer. Situationer som min ångest framförallt tar sig utlopp i. Vilket gör det hela ännu jobbigare, eftersom ett jobb, det måste man gå till, jag kan inte rymma från det. Egentligen är det också precis det som behövs, det är så man kommer över det. Och så jag kommit över det tidigare. Det är bara det att just nu är det så mycket känslor på en och samma gång.

Som sagt kan jag återkomma hur många gånger som helst till att detta är det svåraste beslutet i mitt liv. Men jag ska sluta grubbla på om beslutet är rätt eller fel, för det vet jag redan. Och skulle jag ha fel, ja då får man ändra sig. Det är det fina med livet! Jag kanske också ska jag försöka se på det ur en annan synvinkel. Fortfarande få vara precis hur ledsen jag vill, absolut, men också se det från den ljusa sidan. Det öppnar faktiskt en hel del nya dörrar till nya fantastiska saker. (Jag ser dom inte just nu bara). Vara tacksam över en underbar era men som nu har fått sitt slut. Vara tacksam för allt jag lärt mig, för det är mer än att bara rida lätt och hur man lättast får bort kissfläckar från en skimmel. Vara tacksam för vad det gjort med mig som person, vad det format mig till. Vara tacksam för allt vad det gett mig.

Med detta vill jag också lyfta en person som bara är helt, ja jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda, jag tror inte det svenska språket har ett adjektiv som är så starkt att det kan beskriva honom. Jag pratar såklart om min andra halva, han är helt underbar. Han dömer aldrig någonsin, han ger goda råd (tro det eller ej), han håller handen, han klappar på axeln och bara är just precis det där som jag behöver. En sådan fruktansvärd trygghet i mitt liv. Det är jag honom evigt tacksam för. Jag vill också passa på att skicka iväg en puss och kram till min familj, ni är fantastiska ni med.

Slutligen vill jag bara säga att näe, jag struntar i vem eller hur många som läser detta. Ju fler desto bättre. För vet ni vad? Jag skäms inte. Jag tycker det är jobbigt, men hela världen kan få veta. För det blir inte jobbigare av det, snarare tvärtom. Jag hatar att gå runt och låtsas, för det bygger bara upp spänningen i bröstet än mer. Jag mår bra, men just nu är jag ledsen och kämpar återigen med min ångest, vilket gör att man vissa dagar kanske ser på livet med lite gråare nyans. OCH, kanske viktigaste av allt, men ni som läst mina inlägg tidigare vet redan att det inte är någon typ av medlidande eller ”stackars lilla” jag är ute efter. Jag skriver återigen för min skull, för att lätta mitt hjärta men kanske framförallt lufta min hjärna. Som Ted brukar säga, ”hårddisken är full liksom”. Och kanske för att det kan öppna en dörr för någon annan. Vad vet jag.

Ta hand om er!

1 Comment

  1. gittan
    3 september, 2015

    Leave a Reply

    Varje tungt beslut gör dig starkare. Du har all rätt att få vara ledsen , bryta ihop och gå vidare. Beslut idag behöver inte vara för evigt. Det är det fina med livet.
    Jag och Mettun finns här om du vill. kram

Leave a Reply


You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

*